36.
Fortsättning.
Omkring den kungliga tronen trängdes en sorlande människohop. Sorgsen och med rynkad panna intog konungen sin plats. Allas blickar voro vända mot det galleri, genom hvilket vakthafvande kaptenen skulle föra in sändebudet.
— Sire, sade Quélus, i det han lutade sig till konungens öra, känner ni ambassadörens namn?
— Nej; hvad frågar jag efter det?
— Det är Bussy, sire; förolämpningen blir därigenom ännu större.
— Jag inser ej, att detta utgör någon förolämpning, svarade konungen, som bemödade sig att bibehålla kallblodighet.
— Kanske märker ers majestät den ej, sade Schomberg; men vi, vi märka den.
Henrik svarade ej; han såg hatet och vreden jäsa omkring sin tron och lyckönskade sig i tankarna att kunna sätta ett dylikt värn emellan sig och sina fiender.
— Låt honom komma in, sade nu konungen.
Vid dessa ord blef det tyst i salen.
Nu ljödo i galleriet raska steg och sporrar klingade stolt mot golfvet.
Med högburet hufvud och lugn blick inträdde Bussy. Han gick rakt fram till Henrik, hälsade vördnadsfullt och afvaktade med stolt hållning konungens tilltal; denna stolthet inför tronen höfdes dock en ädling och hade ingenting förolämpande för majestätet.
— Hvad, herr de Bussy, är det ni? sade konungen. Jag trodde er vara borta i Anjou.
— Sire, jag har verkligen varit där; men, som ni ser, har jag lämnat det.
— Hvad är det då, som fört er till vår hufvudstad?
— Min önskan att göra ers majestät min underdåniga uppvaktning.
Konungen och favoriterna sågo på hvarandra; det syntes tydligt, att de väntat sig ett helt annat svar af den häftige Bussy.
— Ingenting annat? återtog konungen stolt.
