200
— Jo, sire, den befallning jag fått af hans höghet hertigen af Anjou att äfven framföra hans vördnadsfulla hälsning.
— Och hertigen har ej gifvit er något annat uppdrag?
— Jo, han sade mig, att om han vore sinnad att återvända i sällskap med änkedrottningen, önskade han, att ers majestät skulle bli underrättad om hans, d. v. s. en af era trognaste undersåtars återkomst.
Svarslös af öfverrraskning förmådde konungen ej fortsätta sina frågor. Under detta afbrott gick Chicot fram till ambassadören och sade:
— God dag, grefve Bussy!
Bussy vände sig om, förvånad öfver att i denna samling äga en vän.
— Ah, herr Chicot! God dag, god dag! sade han. Hur mår herr de Saint-Luc?
— Jo, mycket bra.
— Har ni ingenting mer att säga mig, herr de Bussy! afbröt konungen.
— Nej, sire, endast detta, att om någonting af vikt återstår att framställa för ers majestät, så skall hans höghet ha den äran att själf göra det.
— Godt! svarade konungen, hvarefter han gick ned från tronen.
Audiensen var slut, grupperna skingrade sig; men Bussy märkte, att han var omringad af de fyra gunstlingarna, hvilka skummade af raseri.
I salens ena hörn stod konungen och talade med sin kansler. Bussy låtsade ej märka favoriterna, utan fortfor att samtala med Chicot; men liksom hade konungen deltagit i komplotten, ropade han plötsligt på Chicot, som artigt bugade sig för Bussy, hvilken ej mindre artigt besvarade hans hälsning och nu såg sig vara ensam med favoriterna.
Då Quélus nu kom fram till honom, sade Bussy artigt:
— Se, god dag, herr de Quélus! Tillåt mig fråga, hur ni och er familj befinna er?
— Tämligen illa, svarade Quélus.
— Min Gud, utbrast Bussy, liksom hade detta svårt bedröfvat honom.
— Jo, det finns något, som särdeles besvärar oss.
— Något? återtog Bussy med förvåning; nå, men äro
