icke ni och er familj tillräckligt mäktiga att undanröja detta något?
— Förlåt, min herre, sade Maugiron, i det han sköt undan Schomberg, som närmat sig för att deltaga i detta samtal, hvilket lofvade att bli så intressant, det är icke något, utan någon, som Quélus menade.
— Det rådet har jag också gifvit honom, herr de Bussy, så behöfver han ju blott skjuta undan honom, såsom ni nu gjorde.
— Det rådet har jag också gifvit honom, herr de Bussy, inföll Schomberg, och jag tror, att Quélus föresatt sig att följa det.
— Ah! Är det ni, herr Schomberg? sade Bussy; jag hade ej den äran att känna igen er.
— Kanske är jag ännu blåfärgad i ansiktet? svarade Schomberg.
— Nej, ni är tvärtom mycket blek; skulle ni möjligtvis må illa.
— Om jag är blek, så är det af vrede.
— Kanske äfven ni, liksom herr Quélus, är besvärad af något eller någon?
— Ja, min herre.
— Alldeles så är det med mig också, tillade Maugiron; jag har också någon, som besvärar mig.
— Alltid lika kvick, herr Maugiron, anmärkte Bussy. Sannerligen, mina herrar, ju mer jag ser på er, desto mer förvånas jag öfver ert oroliga utseende.
— Ni glömmer mig, min herre, sade d'Epernon, i det han högdraget gick Bussy närmare.
— Förlåt mig, herr d'Epernon; men ni höll er som vanligt bakom de andra, och som jag ej har äran att vara mycket bekant med er, så tillkom det ej mig att först tilltala er.
Det var ett sällsamt skådespel att se Bussy glädtigt och småleende i denna krets af personer, som ej andades annat än hat och hämnd.
— Ändtligen! ropade Quélus och stampade otåligt i golfvet.
Bussy upplyfte ögonen mot taket och såg sig omkring.
— Min herre, sade han, märkte ni, sådant eko det är här i salen? Ingenting upprepar ljudet så som marmorväggar, och rösterna bli dubbelt starkare under tak af stuck,
