202
då tvärtom, när man befinner sig på fria fältet, ljuden dela sig, och, på min ära, tror jag ej, att skyarna uppfånga sin andel däraf. Jag framkastar denna förmodan efter Aristophanes. Han I läst Aristophanes, mina herrar?
Maugiron trodde sig ha förstått Bussys anspelning och närmade sig för att hviska några ord i hans öra. Men Bussy hejdade honom och sade:
— Inga förtroenden här, min herre, jag ber; som ni vet, är hans majestät misstänksam och kunde lätt tro, att vi förtala honom.
Maugiron drog sig ursinnig tillbaka, men Schomberg intog hans plats och sade med tonvikt på hvarje ord:
— Jag är en plump, ohyfsad, men öppenhjärtlig tysk och talar tillräckligt högt, för att de, som höra mig, kunna förstå, hvad jag säger; men då mina ord, dem jag söker göra så tydliga som möjligt, ej höras, emedan den, till hvilken jag talar, antingen är döf eller icke vill förstå dem, så vill jag …
— Ni? afbröt Bussy, i det han på den unge mannen, som mot honom sträckt sin hand, kastade en blick, hvilken ej kunde jämföras med annat än tigerns, en blick, som sprutade eld och lågor.
Schomberg hejdade sig. Bussy ryckte på axlarna, svängde sig om på klacken och vände honom ryggen, men befann sig i detsamma ansikte mot ansikte med d'Epernon, som nu var ur stånd att rygga tillbaka.
— Sen I, mina herrar, sade han, hur småstadsaktig herr de Bussy ser ut efter sitt vistande i Anjou; han är orakad och har svarta stöflar, men grå hatt.
— Det har jag också själf märkt, min bäste herr d'Epernon, och då jag ser er så väl klädd, tror jag nästan, att jag till modell i klädsel nödgas taga en liten gascognisk adelsman. Men jag ber, låt mig komma fram; ni står mig så nära, att ni trampar mig på foten, och det rätt kännbart ändå oaktadt mina svarta stöflar, tillade han med ett glädtigt smålöje.
Han gick nu ifrån dem för att hälsa på Saint-Lue, som just nu inträdde.
Saint-Luc kände, att hans hand var feberhet, och som han däraf slöt till något utomordentligt, drog han Bussy med sig ut ur salen.
