— Det är otroligt, sade Quélus, jag förolämpade honom, och han svarade ej.
— Jag höjde min hand emot hans ansikte, sade Schomberg, och han svarade ändå ej.
— Jag trampade honom på foten, utropade d'Epernon, och han svarade mig ej.
— Det är klart, att han ej ville höra, sade Quélus; det ligger något därunder.
— Jag gissar, hvad det är, inföll Schomberg; han inser, att vi fyra skulle bli honom öfvermäktiga.
I detta ögonblick kom konungen bort till gunstlingarne; Chicot talade sakta med Henrik.
— Nå, frågade konungen, hvad sade herr de Bussy?
— Han sade ingenting godt, sire, inföll Quélus. Han är ej mer parisare.
— Hvad är han då?
— Han är landtjunkare; han ger med sig.
— Hvad betyder det? frågade konungen.
— Det betyder, svarade Quélus, att jag skall dressera en hund, som biter honom i vadorna, fastän han kanhända ej märker det, om han har stöflar på sig.
— Och jag, sade d'Epernon, skall gå ännu längre; ty i dag trampade jag honom på foten, men i morgon skall jag ge honom en örfil. Han har blott en falsk tapperhet och tänker säkert: jag har nu slagits nog för äran; hädanefter vill jag vara försiktig.
— Hvad, mina herrar! sade Henrik med låtsad vrede, han I vågat här i Louvren skymfa en af min brors ädlingar?
— Ack ja, tre, svarade Maugiron med likaledes låtsad undergifvenhet, och ehuru vi skymfade honom duktigt, svarade han ändå ingenting.
— Konungen såg småleende på Chicot och hviskade till honom:
— Påstår du nu också, att de blott bölat? Måhända de denna gång ha rytit, Chicot?
— Kanske ha de jamat, svarade Chicot; jag känner människor, som ej kunna fördraga kattor; måhända är det så med herr de Bussy, och han har därför gått sin väg utan att svara.
— Tror du det? sade konungen.
— Den, som lefver. får väl se, svarade Chicot allvarligt.
— Som herrn är, så är också drängen, återtog Henrik.
