litet rike, både fysiskt och moraliskt, midt i själfva det sköna Frankrike. På detta sätt var det som Bussy regerade vid Henrik III:s hof; men som vi sett, hade han denna dag blifvit tämligen illa mottagen i sitt rike.
Väl hunnen utom salen, stannade Saint-Luc och frågade:
— Skulle ni möjligen må illa, min vän? Ni är så blek att ni tycks färdig att svimma.
— Nej, svarade Bussy, jag är blott färdig att kväfvas af vrede.
— Hvad! Bryr ni er om de där tokarna?
— Om jag bryr mig om dem, frågar ni. Det skall ni snart bli varse.
— Ah, Bussy, lugna er.
— Ni är bra besynnerlig, som vill att jag skall lugna mig; om man hade sagt er hälften af hvad man sagt mig, så skulle redan blod flutit.
— Hvad vill ni då, Bussy?
— Ni är min vän, Saint-Luc, därpå har ni gifvit mig ett stort prof.
— Ack, min käre Bussy, sade Saint-Luc, som trodde Monsoreau vara både död och begrafven, den saken lönar ej mödan att tala om. Visserligen var stöten vacker och lyckades förträffligt, men det är inte min förtjänst; det är konungen, som lärt mig den, medan han höll mig fången i Louvren.
— Ack, min vän!
— Låt oss lämna Monsoreau, där han är, och hellre tala om Diana. Hur gaf hon sig tillfreds, stackars liten? Förlåter hon mig? När blir det bröllop?
— Låt Monsoreau först dö.
— Hvad behagas? skrek Saint-Luc och spratt till, som stungen af en orm.
— Jo, saken är, att åkervallmo ej är en så farlig ört, som ni i början trodde, och Monsoreau är ej död, fastän han fallit på en tufva; tvärtom lefver han och är ursinnigare än någonsin.
— Bah!
— Jo, vid Gud är det ej sant! Han andas blott hämnd och har svurit att vid första tillfälle döda er.
— Han lefver, säger ni? Hvem är då den åsna till doktor, som räddat honom?
— Min egen läkare.
