Därefter vände han sig till Maugiron, som svarade på samma sätt; likaså de tvenne andra.
— Men, invände Schomberg, hvilken i egenskap af värd tillfrågades sist, vi glömma en sak.
— Hvilken då?
— Jo, tänk, om det händelsevis fölle oss in allesammans välja samma dag och samma timme, så kunde herr de Bussy komma i förlägenhet.
Saint-Luc bugade sig artigt och svarade:
— Visserligen skulle herr de Bussy komma i förlägenhet, såsom förhållandet blefve med hvarje ädling, hvilken befunne sig ansikte mot ansikte med fyra så tappra kämpar, men han säger tillika, att detta ej vore något nytt för honom, emedan samma händelse redan en gång förut inträffat vid Tournelles nära Bastiljen.
— Han är då beredd att kämpa mot oss alla fyra?
— Ja, mot alla fyra, svarade Saint-Luc.
— Hvar för sig?
— Hvar för sig eller alla på en gång.
De fyra unga männen sågo på hvarandra; Quélus bröt först tystnaden.
— Det är vackert af herr de Bussy, sade han, purpurröd af vrede; men, så föga värde vi än ha, kunna vi väl hvar för sig gripa verket an och antaga således i tur och ordning grefvens förslag, eller, hvad som vore ännu bättre …
Quélus blickade på sina vänner, som utan tvifvel förstodo hans mening, emedan de alla gåfvo honom ett bifallstecken.
Eller, hvad som vore ännu bättre, återtog han: emedan vi ej vilja mörda en tapper man, så må slumpen afgöra, hvilken af oss tillfaller herr de Bussy.
— Men, inföll d'Epernon lifligt, de tre andra?
— De tre andra! Herr de Bussy har säkert allt för många vänner och vi allt för många fiender, att de tre andra skulle behöfva stå med armarna i kors. Ären I ej af denna mening, mina herrar? fortfor Quélus, i det han vände sig till sina kamrater.
— Jo, svarade alla med en röst.
— Det skulle till och med vara mig särdeles angenämt, sade Schomberg, om herr de Bussy vid detta tillfälle inbjöde herr de Livarot.
