210
— Och jag för min del, tillade Maugiron, skulle önska att där träffa herr de Balzac d'Entragues.
— Då, sade Quélus, blefve samlingen fulltalig, om herr de Ribeirac ville åtfölja sina vänner.
— Mina herrar, svarade Saint-Luc, jag skall meddela grefve de Bussy dessa era önskningar, och jag tror mig på förhand kunna försäkra, att han är alltför artig att ej bevilja dem. Det återstår mig således endast att å grefve de Bussys vägnar uppriktigt tacka er.
38.
Saint-Luc’s lärdomar.
Högligen stolt öfver att så väl ha uträttat sitt uppdrag, återkom Saint-Luc till Bussy. Saint-Luc fann honom helt bedröfvad, hvilket var oväntadt af en så tapper man vid underrättelsen om ett ärorikt och lysande envig.
— Har jag då gjort min sak illa? frågade han.
— Nej, visst inte, min vän; jag blott ångrar, att vi ej, i stället för att lämna dem uppskof, genast uppgjorde saken.
— Åh, tålamod, tålamod! Hertigens ädlingar äro ju ej ännu komma. Har ni då så brådt att göra er en bädd af döda och döende?
— Ja, jag skulle vilja dö så fort som möjligt.
Saint-Luc såg förvånad på Bussy.
— Hvad! Dö, då man är vid er ålder och har ett sådant namn och en sådan älskarinna!
— Jag är säker på, att jag skall döda dem alla fyra och själf få ett godt hugg, som gifver mig evigt lugn.
— Mörka tankar, Bussy!
— Jag skulle vilja se er i mitt ställe. Den äkta mannen, som man trodde vara död, återkommer till lif, och hustrun får ej lämna den föregifne dödes hufvudgärd; den man älskar får man ej se, aldrig tala vid! Undrar ni då på, att jag önskar mig någon att få bryta ut emot?
— Ack, min vän, inser ni då ej, att det icke på hela Guds vida jord kan finnas en lyckligare älskare än ni?
— Var god och bevisa det, om ni kan.
