212
— Otacksam! Jag otacksam, för det jag fruktar att förnedra min kärlek genom skrymteriets eländiga ränker?
— Min herre, detta är blott en eländig förevändning, invände Jeanne. Är ni rätt förälskad, så fruktar ni blott ett slags förnedring, den att ej mer vara älskad.
— Men, min fru, sade Bussy, det ges uppoffringar, som …
— Icke ett ord mer, afbröt Jeanne; medgif, att ni ej mer älskar Diana; detta är redligare handladt.
Bussy bleknade vid blotta tanken härpå.
— Och ni törs ej säga henne det; men jag skall göra det.
— Håll, min fru, jag ber!
— I karlar ären bra löjliga, då I talen om era uppoffringar … än vi då? Göra vi inga uppoffringar, vi? Att blott ställa sig för att bli söndersliten af den där tigern Monsoreau; att försvara sina rättigheter emot en man genom att utveckla en kraft, hvartill en Simson och en Hannibal ej varit i stånd; att kufva vilddjuret för att spänna det för sin segervagn … är icke det hjältemod, det! O, jag svär, att Diana är sublim, och att jag inte skulle ha gjort fjärdedelen af hvad hon gör hvarenda dag!
— Tackar ödmjukast! inföll Saint-Luc med en ceremeniös bugning, som kom Jeanne att skratta.
Bussy tvekade.
— Och se, ropade Jeanne hur han betänker sig! Se, han faller icke på knä och läser sitt: Jag fattig syndig människa!
— Ni har rätt, jag är blott en man, det vill säga en ofullkomlig varelse, underlägsen den vanligaste kvinna.
— Nå det var då väl, att ni ändtligen en gång fann er öfverbevisad.
— Hvad befaller ni, att jag skall göra?
— Gå genast och aflägg besök hos …
— Hos herr de Monsoreau?…
— Hvem talar om honom … Nej, hos Diana …
— Men de äro ju ständigt tillsammans.
— Då ni besökte fru de Barbezieux, hade hon ju också ständigt bredvid sig den stora apan, som bet er, för det hon var svartsjuk.
Härvid började alla tre att skratta.
— Min fru, yttrade Bussy, jag går nu till herr de Monsoreau. Farväl!
