Han begaf sig verkligen till öfverhofjägmästaren, som han fann sängliggande. Grefven uppgaf ett glädjerop, då han fick se Bussy; Remy hade lofvat, att såret inom trenne veckor skulle vara läkt.
Diana lade till hälsning fingret på sina läppar.
Bussy måste nu berätta för grefven hela historien om hertigens uppdrag, besöket vid hofvet, konungens ovilja och favoriternas kalla miner. Bussy begagnade detta uttryck: kalla miner. Diana, som ingenting anade, smålog blott.
Tankfull vid åhörandet af dessa nyheter, hviskade Monsoreau till Bussy:
Det ligger något under det där.
— Det tror jag också, svarade Bussy.
— Tro mig, sade Monsoreau, bry er ej om hertigen: jag känner honom; han är trolös. Jag ansvarar er för, att han aldrig tvekar att begå en nedrighet.
— Jag vet det, sade Bussy leende.
— Jag vill göra er uppmärksam på faran, emedan ni är min vän, sade Monsoreau. Vänd er alltid med förtroende till mig, när ni kommer i någon kinkig belägenhet.
— Herr grefve, ni måste sofva efter förbindningen, sade Remy, ni måste verkligen sofva.
— Gärna, min bäste doktor. Gå, min vän, och promenera en stund med grefvinnan i trädgården; man säger, att den i år är synnerligen vacker.
— Mycket gärna, svarade Bussy.
39.
Grefve de Monsoreaus försiktighetsmått.
Både Saint-Luc och hans fru hade haft rätt; inom åtta dagar blef Bussy öfvertygad därom och gjorde dem full rättvisa.
Monsoreaus sår läktes snabbt, men en vacker dag erhöll han ett svårt slag, i det han fick underrättelse om hertigens af Anjou ankomst till Paris, i sällskap med änkedrottningen.
Grefven hade skäl att oroa sig, ty dagen efter sin ankomst
