— Medgifves; men det är ej dess mindre säkert, att han handlade efter hertigens ingifvelse.
— Hör på, sade Bussy, jag känner hertigen, men ännu bättre Saint-Luc, och jag kan försäkra er, att han är konungen tillgifven och ej hertigen. Hade ni blifvit sårad af Antraguet, Ribeirac eller Livarot, så vore det helt annat; men Saint-Luc …
— Ni känner ej franska historien lika väl som jag, afbröt Monsoreau, som envist stod fast vid sin en gång fattade tanke.
Bussy hade kunnat svara honom, att om han ej så väl kände Frankrikes historia, kände han så mycket bättre Anjous, synnerligast i fråga om den del af Anjou, der Méridor var beläget.
Slutligen blef Monsoreau så pass återställd, att han kunde gå ned i trädgården. Då han kom upp därifrån, sade hon:
— I afton skola vi flytta.
— Hvarför det? frågade Remy; har ni ej tillräckligt frisk luft här, eller fattas det er förströelse!
— Tvärtom, svarade Monsoreau, jag har för mycken förströelse: hertigen af Anjou tröttar mig med sina besök; han för ständigt med sig ett tjog ädlingar, och skramlet af deras vapen gör ett obehagligt intryck på mina nerver.
— Hvart ämnar ni då flytta?
— Jo, jag har befallt, att mitt lilla hus vid gatan des Tournelles skall ställas i ordning.
Bussy och Diana utbytte en blick, full af ljufva minnen.
— Hvad! det nästet! utropade obetänksamt Remy.
— Ja så, ni känner till det? inföll Monsoreau.
— Ja, svarade le Haudouin, hvem känner ej en öfverhofjägmästares boning, synnerligast då man bott vid gatan Beautreillis?
Monsoreau fattades som vanligt af dunkla misstankar.
— Ja, dit skola vi flytta, sade han; man kan där inte taga emot mer än fyra personer i sänder. Från fönstret kan man där på tre hundra stegs afstånd varsebli dem, som ämna sig på besök, så att man kan undvika dem, om man vill.
Bussy bet sig i läppen; han fruktade, att den dag skulle komma, då Monsoreau skulle undvika äfven honom. Diana suckade. Hon kom ihåg, hur hon i detta lilla hus sett Bussy ligga afdånad på hennes säng.
— Herr grefven kan ej flytta dit, sado Remy, emedan en
