216
öfverhofjägmästare har uppvaktningar att mottaga, tjänare att underhålla, en jaktstat att hysa.
— Hm! mumlade Monsoreau med en min, som tycktes säga: det är sant.
— Och vidare, tillade Remy, ty jag är hjärtats, såväl som kroppens läkare … vidare är det inte ert eget vistande här, som oroar er, utan det är grefvinnans: låt henne därför flytta dit.
— Skilja mig från henne? utropade Monsoreau, i det han på Diana fäste en blick, hvari låg vida mer vrede än ömhet.
— Nå, så skilj er då från er syssla och lägg in om ert afsked, det tror jag blir det klokaste; ty antingen måste ni sköta er befattning eller icke; sköter ni den icke, så gör ni konungen missnöjd, och sköter ni den, så …
— Jag skall göra hvad jag bör, afbröt grefven med sammanbitna tänder, men grefvinnan lämnar jag icke.
Grefven hade knappt hunnit uttala dessa ord, förrän man hörde hästtramp och människoröster nere på gården.
— Åter igen! mumlade grefven.
Knappast hade han sagt detta, förrän hertigen steg in i rummet.
Monsoreau märkte, att hertigens första blick sökte Diana, och snart styrktes han ännu mer i sina misstankar genom prinsens artigheter, utom det att han till Diana medförde en dyrbar gåfva, nämligen en dolk med skaft af guld; skaftet utgjorde en luktflaska, och på klingan var afbildad en hel jakt, ciselerad med undransvärd konstfärdighet.
— Tillåt mig att få se den, sade Monsoreau, som fruktade, att någon biljett kunde vara gömd i skaftet.
Prinsen gick hans önskan till mötes.
— Ni, som är jägare, sade han, förstår er på klingan; grefvinnan däremot kan bedöma handtaget. Se, god dag, Bussy! Är du redan förtrogen med grefven?
— Ers höghet glömmer, att ni i morse själf sände mig att höra efter, hur grefve Monsoreau befann sig.
— Det är sant, sade hertigen, i det han satte sig bredvid Diana. Han talade sakta med henne, men efter en stund ropade han: Vet ni, grefve, det är så kvaft i det här sjukrummet, att grefvinnan kan må illa; jag bjuder henne således min arm för att göra en promenad i trädgården.
Mannen och älskaren utbytte en förbittrad blick.
— Led mig, sade Monsoreau till Bussy.
