— Ja så, sade hertigen, då han såg öfverhofjägmästaren följa efter, ni går ju redan rätt bra.
— Ja, ers höghet, och jag hoppas snart vara i stånd att åtfölja grefvinnan, hvart hon går.
— Alltför lyckligt, men emellertid hör ni ej trötta er.
Monsoreau insåg själf, hur riktig denna anmärkning var, och satte sig på ett ställe, hvarifrån han ej kunde förlora dem ur sikte.
— Hör på, grefve, sade han till Bussy, om ni är rätt artig, följer ni min hustru ännu i denna afton till mitt hus vid gatan des Tournelles; jag tycker verkligen mer om att ha henne där än här. Då jag fått henne från Méridor undan den där ulfvens klor, så skall han inte sluka henne i Paris heller.
— Herr grefve, sade Remy och vände sig till Bussy, ni kan ej antaga detta förslag.
— Hvarför det? frågade Monsoreau.
— Emedan grefve Bussy tjänar hertigen af Anjou, och denne aldrig skulle förlåta honom, om han hjälpt till att spela fursten ett sådant spratt.
— Hvad frågar jag efter det? ämnade den unge mannen utropa, då ett ögonkast af Remy antydde honom försiktighet.
Monsoreau eftersinnade en stund, men sade sedan:
— Remy har rätt; det är ej af er jag bör begära en sådan tjänst; jag skall själf åtfölja henne.
— Dårskap! sade Bussy; ni förlorar er syssla.
— Det är möjligt, men jag får behålla min hustru.
Samma afton förde Monsoreau verkligen Diana till sitt hus vid gatan des Tournelles, med hvilket läsaren är väl bekant.
40.
Besöket.
Hertigen hade blifvit utom sig af vrede, då han ej återfann Diana på Méridor. Han var nästan förälskad i henne, och det just därför, att man förde henne undan hans blickar.
Å en annan sida åter, hade han ej afstått från sina politiska förhoppningar; tvärtom hade öfvertygelsen om hans
