41.
Spionerna.
Klockan var tio på kvällen. Bussy svepte in sig i sin kappa, och med repstegen under armen begaf han sig till Bastiljplatsen. Då han kom fram, såg han ljus i fönstret. Detta var det öfverenskomna tecknet. Han kastade sin med järnkrokar försedda stege upp på balkongen, och den fastnade genast.
Diana kom nu ut och fäste stegen ännu bättre. Sedan gaf hon Bussy tecken att komma upp.
Ögonblicket var lyckligt valdt, ty medan Bussy klättrade uppför stegen, hade Monsoreau, sedan han mer än tio minuter lyssnat utanför sin hustrus dörr, mödosamt gått ned för trappan, stödd på en förtrogen tjänares arm.
Han gick ut på gatan, men ingen människa syntes till.
— Månne du ej är illa underrättad? sade grefven till tjänaren.
— Nej, nådig herre, jag kommer just nu från hertigens palats, och stallmästaren, som är min vän, sade mig bestämdt, att hertigen befalldt, det hästar skulle hållas färdiga i afton; men kanske ämnar han sig annanstädes än hit.
— Hvart annars än hit? mumlade Monsoreau med hotande min. Kanske hade jag dock gjort bättre, om jag stannat kvar i Dianas rum. Men kanske ha de något öfverenskommet tecken; hon hade då underrättat honom om min närvaro, och jag hade ingenting fått veta. Nej, det är nog bäst att spionera utanför. Hvar är det där gömstället, där du säger, att man kan observera allt, som föregår?
— Kom hitåt, nådig herre.
Vid pass tjugu steg från porten, åt Bastiljen till, fanns ett stenröse, bildadt af stenar från i grannskapet nedrifna hus. Midt i detta stenröse hade betjänten gjort en fördjupning, som bekvämt kunde rymma tvenne personer. Han utbredde en kappa därstädes, grefven satte sig på den, och betjänten hukade sig ned vid husbondens fötter. En laddad bössa stod bredvid dem.
Tjänaren ville ytterligare se efter, om denna var i ordning, men Monsoreau hejdade honom och sade:
