— Det där är snart gjordt. Det är kungligt villebråd, vi vädra, och galgen hotar den, som lägger hand därpå.
Med ögon brinnande, som den på lur liggande vargens, såg han än på Dianas fönster, än nedåt gatan; han önskade att kunna öfverraska, men fruktade att öfverraskas.
Knappt hade Monsoreau i tio minuter legat i sitt bakhåll, förrän tvenne hästar framskymtade vid gatan Saint-Antonie. De tvenne ryttarne stego af vid hörnet af hôtel des Tournelles och bundo sina hästar vid järnringar i muren.
— Nådig herre, sade Aurilly, jag tror, att vi komma för sent; måhända han har begifvit sig direkt från ert palats, och han har då haft tio minuters försprång.
— Det är möjligt, sade prinsen, men om vi ej fått se honom gå in, skola vi väl åtminstone se honom gå ut.
— Är det nyfiket af mig att fråga, på hvad sätt ers höghet då tänker gå tillväga?
— Ingenting är lättare; vi behöfva endast bulta på porten; du t. ex. kan göra det under förevändning att fråga, hur grefve de Monsoreau mår. Alla älskande skrämmas af buller; när du går in genom porten, går han säkert ut genom fönstret.
— Och Monsoreau!
— Hvad fan kan han säga? Han är min vän, jag är orolig för hans hälsa och skickar för att fråga, hur han mår, emedan jag tyckte honom vara sämre sist; ingenting är enklare.
— Ja visst, nådig herre, svarade Aurilly.
— Kan du höra, hvad de säga? frågade Monsoreau sin tjänare.
— Ej ännu, nådig herre; men de komma allt närmare.
— Se här är ett stenröse, sade Aurilly; det tycks enkom vara där för vår skull, ers höghet.
— Ja, men vänta; kanske kan man se mellan gardinerna.
Diana hade tändt sin lampa, och en svag ljusstråle smög sig fram.
Hertigen och Aurilly gingo tio minuter fram och tillbaka för att söka en punkt, hvarifrån de bäst skulle kunna se. Härunder hade Monsoreau, sjudande af otålighet, ofta lagt sin hand på bössan.
— Skall jag tåla detta? mumlade han; skall jag fördraga denna skymf? Nej, nej! Mitt tålamod är slut. Jag kan
