224
ju hvarken sofva eller vaka eller ens lida i fred, emedan denne eländige furste i sin sysslolöshet kommit på ett nedrigt infall. Nej, jag är ingen medgörlig stackare; jag är grefve de Monsoreau; må han komma hit, så skall jag, på min ära, spränga hans hjärna. Tänd luntan, René …
Då prinsen såg, att han omöjligen kunde varseblifva något genom fönstret, ämnade han gömma sig i stenhögen, medan Aurilly skulle gå och klappa på porten, då i en hast denne, med glömska af all rangskillnad, lade sin hand på prinsens arm.
— Hvad är på färde? frågade prinsen förvånad.
— Kom hit, nådig herre, hviskade Aurilly. Ser ni ej någonting blänka där till vänster?
— Jo, jag ser liksom en gnista i stenhögen.
— Det är en brinnande lunta.
— Aha! hviskade hertigen; hvem kan ligga där i försåt
— Någon af Bussys vänner eller tjänare; det är bäst att vi aflägsna oss en liten stund och komma tillbaka från en annan sida; tjänaren ger då säkert någon signal, och vi torde få se Bussy taga till flykten.
— Du har rätt, sade prinsen; kom!
— De gå sin väg, sade betjänten.
— Ja, svarade Monsoreau; kände du igen dem?
— Jag tyckte, att det var hertigen och Aurilly.
— Just så, men jag skall ytterligare öfvertyga mig därom. Följ mig.
Monsoreau gick in och befallde, att hans bärstol skulle göras i ordning.
— Hvad hertigen förutsett, inträffade; vid det buller, Monsoreau gjorde, nödgades Bussy fly.
I det ögonblick han satte foten på marken, voro hertigen och Aurilly vid hörnet af Bastiljen och sågo en skugga nedanför Dianas fönster. Skuggan försvann skyndsamt.
Bärstolen var nu färdig, man begaf sig å väg och stannade snart utanför hertigens palats. Denne hade så nyligen hemkommit, att hästarne ej ännu voro afsadlade.
Monsoreau, som hade fritt tillträde till hertigen, syntes på tröskeln, just då Frans hade kastat sin hatt på stolen. Om åskan slagit ned i prinsens rum, hade han ej kunnat bli mer förvånad.
— Grefve de Monsoreau! utropade han bleknande och med darrande röst.
