— Ja, nådig herre, sade grefven, i det han kufvade eller, rättare sagdt, försökte kufva sin sinnesrörelse.
Han var så upprörd, att han neddignade på en stol bredvid dörren.
— Ack, sade hertigen, ni tar lifvet af er, min vän; jag tror ni dǎnar.
— Åh nej, nådig herre; jag har för ögonblicket allt för viktiga saker att anförtro ers höghet. Kanske svimmar jag sedermera, det är väl möjligt.
— Tala, grefve, stammade Frans bestört.
— Men icke i närvaro af ert folk, förmodar jag.
Då de befunno sig ensamma, började Monsoreau:
— Ers höghet är nyss hemkommen?
— Som ni ser.
— Det är oförsiktigt af ers höghet att nattetid ströfva omkring på gatorna.
— Hvem säger er, att jag gjort det?
— Dammet, som betäcker era kläder, nådig herre.
Herr de Monsoreau, sade prinsen med en ton, på hvars uttryck man ej kunde misstaga sig, har ni någon annan syssla än den att vara öfverhofjägmästare?
— Ja, den att vara spion, nådig herre. Alla människor ha nu för tiden, mer eller mindre, sådant för sig, och jag så väl som andra.
— Hvad nytta har ni då af ert spioneri?
— Att få veta hvad som tilldrager sig.
— Berätta mig då, hvad ni har att säga mig. Kanske ni tillåter, att jag sätter mig?
— Ingen ironi, ers höghet, mot en ödmjuk tjänare som jag, hvilken ej kommer vid denna timme annat än för att göra er en synnerlig tjänst. Om jag satt mig utan tillåtelse, så är det därför att jag, på min heder, ej kan hålla mig uppe.
— En tjänst, återtog hertigen, en tjänst?
— Ja, nådig herre, jag kommer till er på en mäktig furstes vägnar.
— Å konungens?
— Nej, å hertigens af Guise.
— Ah, det var en annan sak! Kom då närmare och tala sakta.
