228
af Guise kunna ej bli konungar själfva, men de skola aldrig låta någon annan bli det, än just den de vilja. De ha räknat på ers höghet, men vägrar ni, så skola de söka sig en annan.
— Hvem då? utropade hertigen af Anjou, i det han rynkade ögonbrynen; hvem eljest skulle våga sätta sig på Carl den stores tron?
— En Bourbon i stället för en Valois; de äro båda afkomlingar af den helige Ludvig.
— Konungen af Navarra alltså?
— Hvarför inte? Han är ung och tapper; sant är, att han ej har några barn, men han kan få sådana.
— Han är hugenott.
— Han afsvor ju sin tro Sanct Bartholomeinatten?
— Ja, men han har sedan återtagit den.
— Åh, nådig herre, hvad han gjort för att rädda lifvet, kan han också göra för att erhålla en tron.
— De inbilla sig då, att jag utan vidare skall afstå från mina rättigheter?
— Jag tror, attt en dylik händelse är förutsedd.
— Jag skall modigt strida med dem.
— Åh, de äro vana vid krig.
— Jag skall ställa mig i spetsen för ligan.
— Den ha de i sina händer.
— Jag skall förena mig med min bror.
— Han är då död.
— Jag skall kalla Europas koungar till min hjälp.
— Europas konungar förklara gärna krig emot hvarandra, men de skola betänka sig, innan de göra det mot ett folk.
— Huru, ett folk
— Visserligen, hertigarne af Guise äro beredda att införa ständer, om så fordras, ja till och med en republik.
— Mitt parti skall ej tillåta, att man af Frankrike gör en republik.
— Ert parti! Ack, nådig herre! Ni har varit så oegennyttig, så högsinnad, att ert parti knappt består af flere än mig och Bussy.
— Hvarför behöfver man då taga sin tillflykt till mig, om jag, som ni säger, är beröfvad allt välde?
— Nådig herre, ni förmår ingenting utan hertigarne af
