Guise, men med dem förmår ni allt. Säg blott ett ord, och ni är konung.
Hertigen steg upp och gick oroligt af och an i rummet; slutligen stannade han framför Monsoreau.
— Du har sagt sant, grefve, då du sagt, att jag har blott tvenne vänner: dig och Bussy.
— Dessa ord uttalade han med ett vänligt småleende, emedan han nu haft tid att sansa sig och kufva sitt raseri.
— Nåväl, fortfor grefven, se här i få ord planen. Om åtta dagar är Kristi lekamens fest. Kungen har till denna heliga dag anbefallt processioner till de förnämsta af stadens kloster. Som ers höghet påminner sig, är hans majestät då utan vakt, eller, om han har någon sådan med sig, dröjer den vid porten. Konungen stannar framför hvarje altare, faller på knä och läser fem pater och fem ave samt sjunger sju botsalmer. Han beger sig då naturligtvis äfven till Sanct Genovevas kloster. Men där har en händelse inträffat …
— En händelse? afbröt hertigen.
— Ja, en takfot har under natten fallit ned. Altaret, där processionen skall göra uppehåll, kan således icke uppställas i vapenhuset, utan inne på klostergården.
— Nå!
— Tålamod, nådig herre! Konungen går in, fyra eller fem personer inträda jämte honom, och efter dessa stänger man portarna. Välan, ers höghet känner de munkar, som skola mottaga hans majestät där.
— De samma som …
— Ja, de samma som voro där, då ers höghet valdes till konung.
— De skola då våga att komma sin hand vid Herrans smorda?
— Ja, men endast för att klippa af honom håret.
— Skall man väl våga det? utropade hertigen med glödande blickar; skall man våga röra en konungs hufvud?
— Åh, då skall han ej längre vara konung.
— Hvad menar ni?
— Har ni ej hört talas om en genovevermunk, en helig man, som predikar, i afvaktan på att komma att göra underverk?
— Broder Gorenflot?
— Just han. Välan, man skall ledsaga konungen till
