230
Gorenflots cell, och denne broder skall förmå honom att underteckna sin afsägelse; när detta är gjordt, inträder hertiginnan af Montpensier med saxen i hand.
Frans stod stum; hans skelande ögon hade vidgat sig liksom kattens, då han i mörkret lurar på rof.
— Det öfriga förstår ni, nådig herre, fortfor grefven. Man tillkännager för folket, att konungen erfarit en djup ånger öfver sina synder och yttrat en önskan att ej mer lämna klostret; finnas några, som tvifla på att kallelsen varit verklig, så har hertigen af Guise arméen i sitt våld, kardinalen har kyrkan, och Mayenne borgerskapet; med dessa trenne makter kan man förmå folket att tro nästan allt hvad man vill.
— Men man skall beskylla mig för våld, invände hertigen.
— Ni anses ej ha varit närvarande.
— Man skall betrakta mig som troninkräktare.
— Ers höghet glömmer tronafsägelsen.
— Konungen skall aldrig gå in på den.
— Broder Gorenflot tyckes dock vara, ej allenast en skicklig, utan ock en stark munk.
— Beslutet är således fattadt?
— Ja.
— Och man fruktar ej, att jag angifver det?
— Nej, ers höghet; om ni förråder saken, är ett annat beslut fattadt, och detta rör … ert lif.
— Välan, jag bifaller.
— Ja, men ni måste äfven gifva ert bifall skriftligen.
— Det är en dårskap af er att tro, att jag det skulle göra.
— Hvarför då?
— Om sammansvärjningen misslyckas?
— Det är just därför, man åstundar ers höghets underskrift.
— Man vill då förskansa sig bakom mitt namn?
— Ja.
— Då vägrar jag tusen gånger.
— Ni kan det ej mer.
— Är ni galen?
— Att vägra är detsamma som att förråda.
— Men jag blottställer mig genom en underskrift.
