236
gick öfver hans förmåga. Gascognaren framförde vänliga hälsningar från konungen och blef således väl mottagen.
Chicot fann Monsoreau liggande till sängs. Besöket hos hertigen kvällen förut hade uttömt hans ännu svaga krafter.
Icke desto mindre förmådde Monsoreau att ganska bra dölja sin bitterhet mot hertigen af Anjou. Men ju förbehållsammare och försiktigare grefven var, desto klarare genomskådades han af gascognaren.
Chicot, som förstod sig på sjuka, ville äfven veta, om ej grefvens feber var en komedi, lik den, som Nicolas Davis spelat; men så snart han känt honom på pulsen, sade han för sig själf:
— Han är verkligen sjuk och kan ingenting företaga. Återstår nu Bussy; låt oss se, hvartill han är i stånd.
Han skyndade till Bussys palats, hvilket han fann strålande af ljus och doftande af matångor, som skulle förmått Gorenflot att uppgifva höga rop af hänryckning.
— Håller grefven de Bussy bröllop? frågade han en tjänare.
— Nej, min herre, svarade betjänten, grefven har försonat sig med några af hofherrarna, denna försoning firas nu med en måltid, som är en smula ståtlig, det kan ni lita på.
Hans majestät kan alltså vara lugn, så vida ej Bussy skulle förgifta dem, hvartill dock han ej är i stånd, det vet jag, tänkte Chicot.
Han återvände till Louvren, där han fann Henrik spatserande i fäktsalen. Kungen hade sändt trenne ilbud efter Quélus, men som ilbuden ej begrepo, hvarför hans majestät var så orolig, hade de helt enkelt stannat hos Birague den yngre, ett ställe, där hvar och en, som bar kungligt livré städse fann ett glas godt vin, en bit skinka och syltad frukt.
Då Chicot syntes i dörren, ropade Henrik emot honom:
— Nå, vet du, hvart de tagit vägen?
— Hvilka?
— Mina stackars vänner.
— De ha säkert stupat i detta ögonblick.
— Har man dödat dem? skrek Henrik, i det han for upp med en hotande åtbörd; äro de döda?
— Jag är rädd, att de fått nog …
— Du vet det, och du skrattar, din barbar! afbröt konungen.
