248
— Ja, på min ära, fullkomligt.
— Har hertigen af Anjou ingenting anförtrott er?
— Ingenting. Hertigen anförtror mig endast hvad han säger åt alla människor.
— Välan, jag vill då säga er, min bäste grefve, att viktiga saker torde komma att inträffa i morgon; det är till och med fråga om konungens afsättning.
— Bussy betraktade med ett visst misstroende Monsoreau, men dennes ansikte utttryckte en omisskännelig uppriktighet.
— Herr grefve, svarade Bussy, ni vet, att jag tjänar hertigen af Anjou, och att mitt lif och min värja äro hans. Konungen, hvilken jag aldrig gjort något ondt, hyser agg till mig och har aldrig försummat något tillfälle att säga eller göra hvad som kunnat såra mig. Just i morgon, — Bussy sänkte rösten, — jag säger det åt er, men åt er ensam, förstår ni … i morgon ämnar jag därför våga mitt lif för att förödmjuka Henrik af Valois uti hans gunstlingars personer.
— Således har ni beslutit underkasta er alla följderna af er tillgifvenhet för hertigen?
— Ja.
— Ni vet kanske, hvarthän detta kan leda?
— Jag vet, hvar jag ämnar stanna, och huru stort skäl jag än kan ha att beklaga mig öfver konungen, skall jag dock aldrig lyfta min hand mot Herrens smorde; jag skall låta de andra handla, såsom dem godt synes, och utan att förolämpa någon skall jag följa hertigen af Anjou för att försvara honom, i den händelse han hotas af någon fara.
Grefve de Monsoreau teg en stund; därpå sade han, i det han lade sin hand på Bussys axel:
— Min bäste grefve, hertigen af Anjou är en feg och trolös människa, i stånd att på blotta misstankar eller af fruktan uppoffra sin trognaste tjänare, sin hängifnaste vän. Öfvergif honom; följ en väns råd: tillbringa morgondagen i ert landthus vid Vincennes eller hvar helst ni behagar, men följ inte med processionen.
Bussy betraktade uppmärksamt Monsoreau.
— Hm, invände han, hvarför står ni själf på hertigens sida?
— Emedan jag af orsaker, som röra min heder, ännu en tid behöfver honom.
