250
— Ha, nu är du förlorad, om du öfverger mig! mumlade Frans.
Hertigen såg sig omkring; om han varseblifvit Monsoreau, hade han kanske ej haft tålamod att vänta till aftonen för att angifva Bussy.
Då mässan var slutad, begaf processionen sig tillbaka till Louvren, där en måltid var anrättad för konungen inne i hans rum och för hofvet i galleriet. Schweizergardet var uppställdt hela vägen ända till Louvrens port, och franska gardet under Crillons befäl stod på borggården.
Då de inkommit i Louvren, gick Bussy fram till Frans och sade:
— Jag önskade tala ett par ord med ers höghet.
— Kan du ej säga det under processionen, då vi gå bredvid hvarandra?
— Ers höghet måste ursäkta mig, med det är just för att anhålla om tillåtelsen att slippa deltaga i processionen.
— Hvarför det? frågade hertigen med orolig röst.
— Nådig herre, ni vet, att det i morgon är en viktig dag, emedan den skall afgöra tvisten mellan Frankrike och Anjou; jag skulle således önska att få draga mig tillbaka till mitt landthus vid Vincennes för att där i dag få vara i stillhet.
— Du kommer då ej till Sanct Genovevas kloster?
— Ers höghet, jag önskar att få vara fri hela dagen.
— Men om det skulle inträffa, att jag under dagens lopp behöfde mina vänner?
— Som ers höghet ej kan behöfva dem för annat än att draga värjan mot sin konung, så anser jag mig ha dubbelt skäl att be om tillåtelse att få aflägsna mig. Det är med d'Epernon jag skall korsa min värja.
Monsoreau hade kvällen förut sagt hertigen, att han kunde räkna på Bussy; allt var således sedan dess förändradt, och denna förändring härflöt från den i kyrkan lämnade biljetten.
— Således, sade hertigen med sammanbitna tänder, öfverger du din herre och husbonde, Bussy?
— Nådig herre, den som i morgon skall våga sitt lif i en blodig och hårdnackad envigeskamp, såsom vår kommer att bli, den har endast en herre, åt hvilken han ägnar sin sista tjänst och dyrkan.
