— Du vet, att det i dag för mig är fråga om att vinna tronen, och likväl öfverger du mig?
— Nådig herre, jag har tjänat er och skall också i morgon göra det; begär ej mer än mitt lif.
— Godt genmälde hertigen med dof röst, ni är fri, herr de Bussy; gå.
Utan att bry sig om prinsens kallsinnighet skyndade Bussy hem till sig.
Hertigen ropade på Aurilly.
— Nå, hur har det gått, nådig herre? frågade lutspelaren.
— Han har själf uttalat sin dom.
— Han följer er således icke?
— Nej.
— Han går alltså till mötet, hvartill han kallades i biljetten?
— Ja.
— Är herr de Monsoreau underrättad härom?
— Ja, om mötet, men ej hvem mannen är.
— Ers höghet har således beslutit uppoffra grefven?
— Jag har beslutit att hämnas, och jag fruktar numera endast en sak: att Monsoreau litar för mycket på sin egen styrka och skicklighet, så att Bussy slipper undan.
— Ers höghet kan vara lugn.
— Förklara dig.
— Är grefven bestämd att offras?
— Ja, vid Gud! En man, som håller mig under ett slags förmyndarskap, och som bemäktigar sig både min vilja och min älskarinna, liknar ett slags lejon, hvars väktare jag är, snarare än dess herre. Ja, Aurilly, han är dömd utan misskund.
— Välan, om han undkommer Monsoreau, skall han ej undkomma en annan.
— Hvem då?
— D'Epernon.
— Säg mig, hur det hänger ihop.
Aurilly ämnade svara, då en page kallade hertigen. Konungen satt till bords och var förvånad öfver att ej där se hertigen af Anjou.
— Du får säga mig det där under processionen, sade hertigen till Aurilly och följde sedan pagen.
