252
Nu vilja vi berätta, hvad som tilldragit sig mellan d'Epernon och lutspelaren.
Tidigt samma morgon hade d'Epernon inställt sig i hertigens palats och begärt att få tala med Aurilly. Favoriten hade länge varit bekant med lutspelaren, som gifvit honom undervisning i musik. Dessutom var d'Epernon en slug gascognare, och få saker tilldrogo sig hos hertigen af Anjou, om hvilka han ej underrättades af Aurilly.
Låt oss tillägga, att han med diplomatisk slughet ställde sig in både hos konungen och hertigen och vacklade mellan bägge, å ena sidan af fruktan att få den tillkommande konungen till fiende, å andra sidan för att bibehålla sig i nåd hos den regerande.
Han ville nu språka med Aurilly om den förestående duellen med Bussy, cn duell, som lifligt oroade honom; tapperhet var aldrig det utmärkande draget i d'Epernons karaktär, och det hade fordrats mer än tapperhet, det hade fordrats öfverdåd att kallblodigt motse en tvekamp med Bussy: att fäkta med honom var att gå en säker död till mötes.
Vid första ord, d'Epernon i detta ämne yttrade till lutspelaren, visade denne, som kände sin herres hemliga hat till Bussy, ett låtsadt deltagande för sin elev och underrättade honom, att Bussy två timmar hvarje morgon öfvade sig med den skickligaste fäktare i hela Paris.
D'Epernon bleknade, men tvang sig att småle och sade
— Då är jag ju dödens barn!
— Jag kan ej neka till, att jag fruktar det.
— Men det är ju orimligt att vilja mäta sig med en man, som bestämdt skall döda en. Men jag skall nog komma ifrån honom. Man är ej gascognare för ro skull. En narr den, som godvilligt lämnar lifvet, synnerligast då man ej lefvat längre än tjugu år. Om Bussy är så ofelbar, är det ju ej en duell, utan ett mord. Om det är ett mord, så för fan i våld, är det väl tillåtet att förekomma ett mord genom …
— Genom hvad?
— Genom … ett mord.
— Visserligen.
— Hvem kan hindra mig från att, då han vill mörda mig, jag förekommer honom och mördar honom själf i stället?
