— Åh, ingenting i världen; jag funderade just på detsamma.
— Endast med den skillnad, att jag, i stället för att grymt döda honom med egna händer, såsom han ämnar göra med mig, skall lämna denna omsorg åt någon annan.
— Det vill säga, att ni skall leja banditer?
— Ja.
— Det skall komma att kosta er vackert.
— Jag vågar tre tusen écus därpå.
— Då era sbirrer få veta, med hvem de skola ha att göra, får ni svårligen flera än sex stycken för era tre tusen écus.
— Är det ej nog med sex, då?
— Sex! Bussy skall nog ha dödat fyra, innan han fått en rispa.
— Jag skall då våga sex tusen écus, om så fordras.
— Har ni redan ert folk i ordning?
— Åh, jag känner en hop sysslolöst folk, afskedade soldater och dylika …
— Ja, men akta er: om de misslyckas, så kanske de angifva er.
— Jag har konungen på min sida.
— Det är godt och väl; men konungen kan ej hindra, att ni blir dödad af Bussy.
— Det är sant, mycket sant, sade d'Epernon tankfull.
— Jag kunde väl, sade Aurilly, nämna en annan utväg, men kanske vill ni ej gå in därpå.
— Jag vill hvad som helst, som kan befria mig från denna ursinniga varg.
— Välan, en fiende till er fiende är svartsjuk.
— Aha!
— Just i detta ögonblick lägger han ut en snara för honom, men det fattas honom pengar; med de där sex tusen écus skulle han kunna ställa saken tillrätta för bägge. Ni är ju icke angelägen om, att äran af handlingen tillskrifves er, eller hur?
— Nej, för all del; jag begär ingenting bättre än att bli obemärkt.
— Skicka då era karlar till mötesplatsen utan att ge er tillkänna för dem, så skall den där andre använda dem.
— Men det är nödvändigt, att jag vet hvem det är.
— Jag skall visa er honom nu på förmiddagen i Louvren.
— Det är då en adelsman?
