Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/592

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

258

kardinalen. Han bör ej se annat än bekanta ansikten; eljest kunde det väcka farhågor hos honom. Nu skall han först bese altaret i kryptan och tillbedja de heliga relikerna. Sedan skall priorn ställa till honom några klingande fraser om de jordiska tingens fåfänglighet, hvarefter broder Gorenflot, som höll det där präktiga talet för ligan, skall försöka att genom öfvertalning uträtta, hvad vi ej gärna vilja tvinga honom till.

— Ja, det vore oändligt mycket bättre på det sättet, sade hertigen tankfull.

— Åh ja, Henrik är vidskeplig och svag, sade Mayenne; jag ansvarar för, att han af fruktan för helvetet skall gifva vika.

— Men jag, återtog hertigen, är mindre lätt öfvertygad än du; vi ha dock nu kastat ut våra krokar och kunna rygga tillbaka. Om både priorns försök och Gorenflots tal misslyckas, så måste vi väl gripa till det sista medlet, d. v. s. att skrämma honom.

I detta ögonblick ljöd en klocka genom de af aftonens första skuggor inkräktade hvalfven.

— Konungen går ner i kryptan, sade hertigen af Guise; se så, Mayenne, ropa våra vänner och låt oss åter bli munkar.

Genast betäcktes åter de djärfva pannorna, de strålande ögonen och de djupa ärren af kapuschongerna; därefter närmade sig trettio eller fyrtio munkar, anförda af de tre bröderna, kryptan.




49.
Chicot den förste.

Konungen var försänkt i en andakt, som utlofvade framgång åt hertigarnes af Guise planer. Han besökte kryptan i sällskap med hela brödraskapet, kysste helgonskrinet och afslutade hvarje ceremoni med att slå sig för bröstet och sjunga botpsalmer.

Priorn började nu sina uppmaningar dem konungen åhörde med samma tecken till ånger och ruelse. Slutligen bugade sig priorn för Henrik och sade: