— Sire, behagar ni nu nedlägga er jordiska krona vid den eviges fötter?
— Ja, svarade konungen, som syntes mycket upprörd. Han hade nu kommit till cellen, på hvars tröskel Gorenflot kråmade sig.
— Är det här? frågade konungen.
— Just här, svarade den tjocke munken.
Henrik inträdde i cellen, i det han med rörd stämma yttrade:
— Hic portus salutis!
— Ja, svarade priorn, här är hamnen.
— Lämnen oss, sade Gorenflot med en majestätisk åtbörd.
Genast tillslöts celldörren och de närvarande aflägsnade sig. Då konungen såg en bänk längst framme i cellen, satte han sig därpå och stödde armbågarna mot knäna.
— Ah, är du nu här, Herodes, din hedning! Är du nu här, Nebukadnezar! skrek Gorenflot, i det han satte sina breda händer i sidorna.
Konungen syntes öfverraskad och sade:
— Är det till mig ni talar, min broder?
— Ja, till hvilken annars? Kan man säga en smädelse, som ej du förtjänar?
— Min broder! mumlade konungen.
— Bah! här har du ingen broder. Länge har jag begrundat ett tal … jag skall nu hålla det för dig … Det skall bli i tre afdelningar, såsom goda predikanter bruka: Först och främst är du en stor tyrann, för det anda en liderlig sälle och för det tredje en afsatt regent. Öfver dessa trenne punkter vill jag nu tala.
— Afsatt, min broder …? utbrast konungen häftigt i sin mörka vrå.
— Ja, just afsatt. Det är ej här som i Polen, och du skall icke slippa undan härifrån.
— Ett försåt! skrek konungen.
— O, Valois, lär, att en konung är blott en människa!
— Våld min broder, våld!
— Ah, tror du då, att vi stänga in dig för att skona dig?
— Ni missbrukar religionen, min broder.
— Finns det någon religion? utropade Gorenflot.
— O, suckade konungen, kan väl ett helgon yttra sådana saker? Ni blir fördömd!
