260
— Man blir inte fördömd!
— Ni talar som en otrogen, min broder.
— Se så, inga moralpredikningar, Valois; är du färdig?
— Till hvad?
— Till att nedlägga kronan; man har ålagt mig att uppmana dig därtill, och jag gör det nu.
— Ni begår ju en dödlig synd.
— Ah, sade Gorenflot med ett cyniskt löje, jag har rätt att aflösa, och jag ger mig på förhand aflöning för denna synd. So så, broder Valois, afsäg dig nu bara!
— Hvad?
— Frankrikes tron.
— Förr vill jag dö.
— Då skall du också dö … Se, här kommer priorn; fatta ditt beslut.
— Jag har mitt garde och mina vänner; de skola försvara mig.
— Det är möjligt; men man skall först döda dig.
— Lämna mig åtminstone en minuts besinningstid.
— Ej en minut, ej en sekund!
— Ert nit hänför er, min broder, sade priorn och gjorde med handen ett tecken åt konungen, hvilket ville säga: Er begäran beviljas er, — hvarefter han ånyo stängde dörren.
Henrik försjönk i djupa tankar.
— Nå, sade Gorenflot, hur går det?
Henrik hade suttit där grubblande i tio minuter, då någon knackade på dörren.
— Det är gjordt, sade Gorenflot; han bifaller.
Konungen hörde nu liksom ett mummel af glädje och öfverraskning i korridoren.
— Läs upp akten för honom, yttrade en röst, som kom konungen att spritta till och ovillkorligen titta ut genom gallret. Ett hoprulladt pergamentsblad räcktes af en munk åt Gorenflot, som med någon svårighet uppläste akten för konungen. Dennes smärta var ganska stor. Han höll handen för pannan och utropade klagande:
— Men om jag icke skrifver under?
— Då skall ni i dubbelt mått bereda ert fördärf, återtog hertigens af Guise stämma, som ljöd doft under kapuschon-
