264
dade dem kanske mer än föreställningarna af kardinalen, hvilken gjorde dem uppmärksamma på, att Chicots död skulle tjäna till ingenting, men däremot grymt skulle hämnas af konungen, hvilken i samråd med sin narr spelat dem detta rysligt gäckande spratt.
Däraf följde, att dolkar och svärd sänktes inför Chicot. Emellertid blefvo konungens hotelser högljuddare, och yxhuggen föllo allt tätare. Det syntes tydligt, att porten ej länge kunde hålla stånd mot ett sådant anfall, som man dessutom ej det minsta försökte att hejda.
Efter ett ögonblicks öfverläggning gaf därför hertigen af Guise tecken till reträtt, hvilket väckte Chicots löje, ty under de nätter, han tillbragt i klostret, hade han besökt den underjordiska gången, funnit dörren och utpekat denna dörr för konungen, hvilken där låtit placera Tocquenot, befälhafvaren för schweizergardet. Chicot kunde således på förhand veta, att ligisterne, den ene efter den andre, skulle falla i snaran.
Kardinalen aflägsnade sig först, åtföljd af ett tjog ädlingar; sedan kom hertigen med ett ungefär lika stort antal munkar; därpå Mayenne, hvars ofantliga mage och tunga kropp nödvändigt tvungo honom att sluta tåget. Då Mayenne skyndade förbi Gorenflots cell, flåsande af ansträngningen att så fort nödgas framsläpa sin väldiga köttmassa, log Chicot ej mer; han skrattade så, att han måste hålla sig i sidorna.
Tio minuter förflöto, hvarunder Chicot uppmärksamt lyssnade för att få höra, hur ligisterna tillbakadrefvos uti den underjordiska gången, men till hans stora förvåning aflägsnade de sig allt mer och mer.
En tanke föll nu gascognaren in, som kom honom att skära tänderna i stället för att skratta, ty tiden förgick, och ligisterna återkommo ej; månne de hade märkt, att utgången var besatt med vakt, och funnit en annan utgång!
Chicot ämade just springa ut ur cellen, då dörren i en hast fylldes af en oformlig massa, som vältrade sig framför hans fötter och ropade:
— Ack, jag eländige! O, min gode herr Chicot, förlåt mig, förlåt mig!
— Huru! tänkte gascognaren, Gorenflot, som var den förste att springa, återkommer ensam, då han redan bort vara långt borta.
