266
— Genom en glugg, som från trädgården släpper in dager i hvalfvet.
— Nå, vidare?
— Jag, som är för tjock att komma igenom, blef dragen vid benen därifrån, emedan jag stängde vägen för de andra.
— Men, utropade Chicot, och hans ansikte ljusnade hastigt, om du ej kunnat komma igenom, så …
— Nej, och ändå har jag grufligen ansträngt mig, hvilket väl kan synas på mina axlar och mitt bröst.
— Han, som är ännu tjockare än Gorenflot, bör således inte heller kunna komma igenom, sade Chicot för sig själf.
— Herr Chicot, hvad befaller ni?
— Stig upp, din stackare!
Munken reste sig ofördröjligen.
— För mig nu till gluggen.
— Hvart ni vill, nådig herr Chicot.
— Gå förut, din slyngel!
Gorenflot började att lufsa, så fort han förmådde, och Chicot manade på honom med ett och annat rapp af det rep, han höll i handen. Munken skyndade ned i trädgården och tog vägen till en tät trädgrupp, hvarifrån hördes dofva klagorop.
— Där är gluggen, sade han andfådd.
Chicot gick fram och blef varse något, som rörde sig i gräset. Bredvid detta något, som liknade bakdelen på det djur, Diogenes plägade kalla en tupp utan fjädrar på tvenne ben, lågo en värja och en munkkåpa.
Det var synbart, att den person, som så olyckligt kommit i klämman, hade tagit af sig allt, som kunde öka hans omfång, så att han nu var tämligen tunnklädd, och dock gjorde han, liksom Gorenflot förut hade gjort, otroliga ansträngningar för att komma igenom. Svärjande, frampustade han följande ord:
— Ack, hellre sprunge jag gatlopp genom hela gardet. Aj, aj, mina vänner, dragen inte så hårdt; jag måste gå långsamt tillväga; jag känner, att det går, men att det går långsamt.
— Ah, hertigen af Mayenne! mumlade Chicot hänryckt. Nu är han i gluggen, som man säger.
— Det är inte utan skäl jag kallas Herkules, grymtade den dofva rösten i gluggen; jag skall försöka att rubba en sten i muren.
