268
51.
Bussy och Remy.
Klockan var elfva på kvällen. Hertigen af Anjou väntade med otålighet, att hertigens af Guise sändebud skulle komma och förkunna honom konungens afsägelse.
Plötsligt hörde han hästtramp på gården; han skyndade fram till fönstret: ryttaren hado stigit af och var ingen annan än Bussy, hvilken i egenskap af kapten för gardet kom för att, innan han begaf sig till sitt möte, gifva lösen för natten.
Då hertigen såg denne tappre unge ädling, öfver hvilken han aldrig haft skäl att beklaga sig, erfor han ett ögonblicks samvetsagg; men vid skenet af den fackla, en tjänare höll, läste han så mycken glädje och förhoppning i Bussys anlete, att hela hans svartsjuka harm ånyo väcktes.
Okunnig om att hertigen observerade honom, gaf Bussy emellertid lösen, hvarpå han svingade sig upp på hästen och ilade i galopp därifrån.
Bussy red hem till sig för att aflämna hästen. Han träffade då Remy och nämnde för honom, att han ämnade sig till Diana. Den unge läkaren utbad sig att få följa honom ett stycke på väg.
— Ni skulle kunna få något elakt möte på gatorna, herr grefve, sade han.
Bussy log.
— Ja, nådig herre, skratta ni; jag vet väl, att ni inte fruktar elaka möten och att doktor Remy är en klen kamrat; men man anfaller mindre lätt två personer än en, och vidare vill jag följa med er, emedan jag har ett godt råd att gifva er.
— Du, Remy? Nå, så kom då: vi skola tala om henne; näst efter nöjet att se den kvinna, man älskar, känner jag intet större än det att tala om henne.
— Det finns människor, svarade Remy, som till och med högre skatta nöjet att tala om den älskade än att se henne.
Bussy tog den unge doktorns arm, och de begåfvo sig på väg.
Remy påminde nu grefven om morgondagens strid och
