270
lägsnade sig fyra af dem, men den femte stod fundersam kvar. I detta ögonblick framskymtade månen bakom en mörk sky och belyste nattvandrarens ansikte.
— Herr de Saint-Luc! utropade Remy.
— Saint-Luc upplyfte hufvudet, då han hörde sitt namn nämnas och såg en karl närma sig.
— Remy! utbrast i sin ordning Saint-Luc.
— Han själf, svarade doktorn: och jag skattar mig lycklig att ej behöfva tillägga: till er tjänst, emedan ni synes mig vara vid god hälsa. Är det opassande att fråga hvad som fört er så långt från Louvren vid en så sen timme.
— Saken är den, min käre doktor, att jag på konungens befallning vandrat omkring i staden för att, i fall någon frågade mig om hans majestäts afsägelse, med skäl kunna svara, att den icke alls ägt rum.
— Nå?
— Ingen människa har sagt ett ord, och som det snart är midnatt och allt är lugnt, och jag ej mött någon annan än grefve de Monsoreau, så har jag afskedat mina vänner för att begifva mig hem.
— Huru!
— Monsoreau? Har ni råkat honom?
— Ja, med en skara beväpnade män, tio eller tolf stycken.
— Besynnerligt! Han skulle ju vara i Compiègne!
— Han skulle så, men han är inte där.
— Än konungens befallning?
— Åh, hvem lyder konungen?
— Kände han igen er?
— Jag tror det.
— Och I voren endast fem?
— Ja, mina vänner och jag.
— Och han rusade ej på er?
— Nej, tvärtom undvek han mig, hvilket ej litet förundrade mig, ty jag väntade, att det skulle bli batalj af.
— Åt hvad håll begaf han sig?
— Åt gatan la Tixeranderie.
— O, min Gud! utropade Remy.
— Hvad är på färde? frågade Sait-Luc förvånad.
— Hvilken olycka! Grefve de Bussy!
— Hvad menar ni. Remy? Ni vet, att jag är hans vän. Ack! grefve de Bussy trodde, att Monsoreau farit till Compiègne, och är nu hos grefvinnan.
