— Hm, det här börjar bli allvarsamt.
— Ja, återtog Remy, Monsoreau har visst fattat misstankar och har säkert endast låtsat fara till Compiègne.
— Vänta litet! sade Saint-Luc, i det han slog sig för pannan. Hertigen af Anjou har sin hand med i spelet.
— Men det var just hertigen af Anjou, som i morse föreslog jakten.
— Ytterligare ett skäl. Har ni goda lungor, min bäste Remy?
— Ja, som blåsbälgar.
— Låt oss då springa allt hvad vi orka; ni känner ju till huset?
— Ja.
— Spring då framför mig och visa vägen.
De tvenne unga männen ilade åstad med en snabbhet, som skulle hedrat ett par förföljda hjortar.
— Har Monsoreau betydligt försprång? frågade Remy.
— Ungefär en fjärdedels timmes väg, svarade Saint-Luc, i det han hoppade öfver en stenhög af fem fots höjd.
— Bara vi inte komma för sent, sade Remy, i det han drog sin värja.
52.
Mordet.
Utan oro och tvekan hade Bussy blifvit mottagen af Diana, som trodde sig säker i sin mans frånvaro.
Aldrig hade den sköna kvinnan varit glädtigare, aldrig hade Bussy känt sig lyckligare.
Diana tänkte likväl på den hotande morgondagen och föreställde den unge mannen, att hans lif var hennes lif. Det var ej nog att segra; han måste, sedan han segrat, söka undfly konungens vrede, ty troligen skulle Henrik aldrig förlåta segraren sina gunstlingars nederlag eller död.
— Ack! sade Diana, med armen omkring sin älskares hals och blicken fäst vid hans sköna drag, är du ej den tappraste ädling i Frankrike? Hvarför behöfver du då tänka på att öka din ära? Du är redan så öfverlägsen alla andra, att det ej är ädelmodigt af dig att vilja bli ryktbarare.
