272
Du vill ju ej behaga andra kvinnor, ty du älskar ju mig och skulle frukta att för alltid förlora mig, är det ej så? Ludvig! Var rädd om ditt lif. Jag säger dig ej: tänk på döden; ty det finnes visst icke en man, nog stark, nog mäktig, att döda min Ludvig, annat än genom förräderi. Men man kan bli sårad, du vet det, emedan det är ett sår jag har att tacka för att jag lärt känna dig.
— Var lugn, svarade leende Bussy, jag skall akta mig att ej bli vanställd.
— Betänk, hvilken smärta du skulle erfara, om du såge mig återkomma sårad och blödande! Välan! Samma smärta skulle ock jag känna, om jag såge ditt blod. Var försiktig, mitt modiga lejon, det är allt, hvad jag anbefaller dig.
— Ja, min Diana, svarade Bussy.
— Ack, Ludvig! Du svarar mig utan att höra hvad jag säger; du ser på mig utan att bry dig om, att jag talar.
— Ja, jag betraktar, hur skön du är.
— Tänk nu ej på mig; kom ihåg, att det gäller dig, ditt lif, vårt lif. Jag vill nu säga dig något, som skall göra dig, väl icke starkare, men åtmistone försiktigare. Jag skall ha mod att själf åskåda din duell.
— Du?
— Ja, jag vill åse den.
— Det är omöjligt, Diana.
— Nej; hör på: du vet, att i rummet näst intill detta är ett fönster, som vetter åt en liten gård, och från detta fönster kan man se les Tournelles.
— Ja, jag kommer ihåg; det ligger ungefär tjugu fot högt, och nedanför är ett järngaller.
— Från detta fönster skall jag kunna se dig. Ställ dig så, att jag kan det; du vet då, att jag är där; du kan till och med se mig … men hvad säger jag, dåraktiga! Din motståndare kunde ju då vinna någon fördel genom din tankspriddhet.
— Ja, han kunde kanske döda mig, medan jag hade ögonen fästa på dig, inföll Bussy. Om jag vore dömd att dö och man lämnade mig valet af dödssätt, så skulle jag välja just detta.
— Ja, men det är ej fråga att dö; det är tvärtom fråga om att lefva.
— Och jag skall lefva, var lugn; dessutom har jag goda
