sekundanter; du känner ej mina vänner, men jag känner dem.
— Välan, jag tror dig, min älskade, men hör mig nu och lofva mig att lyda.
— Ja, bara du inte befaller mig att lämna dig.
— Just det ville jag be dig om; jag vädjar till ditt förnuft.
— Då borde du ej själf ha beröfvat mig det.
— Inga fraser, min vackre ädling, utan lydnad; det är genom lydnad, man bevisar sin kärlek.
— Befall då.
— Du måste lämna mig; du behöfver sofva.
— O, redan?
— Jag vill bedja till Gud för dig, och därefter omfamnar du mig till afsked.
— Men det är till dig man borde bedja, liksom man beder till änglarne.
— Nå, tror du då ej, att änglarne bedja till Gud? sade Diana, i det hon föll på knä.
Ur sitt hjärtas innersta och med blicken riktad mot höjden, bad hon sedan:
— Herre, om du vill, att din tjänarinna skall lefva lycklig och ej förtviflad söka döden, så beskydda den, som du fört i hennes väg, på det att hon må älska honom, endast honom!
Hon hade just uttalat dessa ord, och Bussy hade lutat sig ned för att slå sina armar omkring henne och kyssa hennes panna, då i en hast fönsterrutor klingade och trenne beväpnade män syntes på balkongen, medan den fjärde klängde upp på gallret.
Denne senares ansikte var betäckt af en mask, och han höll i högra handen en pistol, i den vänstra en dragen värja.
Bussy stod ett ögonblick orörlig och isad af det fasans skri, Diana uppgaf, i det hon slog armarna om hans hals.
Den maskerade mannen gaf ett tecken; hans trenne kamrater närmade sig ett par steg; en af dem var beväpnad med en bössa.
Med vänstra handen sköt Bussy hastigt undan Diana, medan han med den högra drog sin värja.
— Framåt, framåt, mina tappre! ropade en graflik stäm-
