274
ma under sammetsmasken. Han är halfdöd af förskräckelse; fruktan har dödat honom.
— Du bedrar dig, sade Bussy; jag har aldrig varit rädd.
Diana ville närma sig honom.
— Gå undan, Diana! sade han.
Men i stället för att lyda slog Diana för andra gången armarna kring hans hals.
— Vill du, att de skola döda mig? mumlade Bussy.
Diana drog sig undan. Hon insåg, att hon ej på detta sätt kunde komma sin älskare till hjälp.
— Aha! sade den hemska rösten, det är herr de Bussy, jag, dåre, ville ej tro det. Sannerligen, en god, en förträfflig vän!
Bussy teg och bet sig i läppen; under det han blickade omkring sig efter försvarsmedel.
— Han har fått veta, återtog hånfullt samma hemska röst, att öfverhofjägmästaren är frånvarande och har lämnat sin hustru ensam, hvarför han kommit för att hålla henne sällskap. Hvilken god, förträfflig vän herr de Bussy är!
— Ah, det är ni, herr de Monsoreau! sade Bussy. Godt! Tag af er masken; jag vet nu, med hvem jag har att göra.
— Må ske, svarade Monsoreau och kastade långt ifrån sig den svarta sammetsmasken. Diana uppgaf ett svagt rop. Monsoreau var likblek, och hans smälöje liknade en fördömd andes.
— Se så, min herre, sade Bussy, låt oss göra slut på detta. Jag tycker ej om stojande utbrott; det kunde passa Homeri hjältar, hvilka voro halfgudar, att hålla tal, innan de skredo till strid; men jag är blott och bart en människa, dock en människa, som ej är rädd; anfall mig således eller låt mig gå.
Monsoreau svarade med ett hånskratt, som kom Diana att darra, men som hos Bussy väckte den mest sjudande vrede,
— Låt mig gå! upprepade den unge mannen, som kände blodet rusa från hjärtat till hufvudet.
— Aha! svarade Monsoreau, låt mig gå: hvad menar ni med det, herr de Bussy?
— Låt oss då korsa våra värjor och göra slut på saken. Jag behöfver komma hem till mig, och jag bor långt bort.
— Nej pass, ni kommer att stanna här!
Under tiden syntes två andra mäns hufvud genom bal-
