kongens galler; dessa tvenne män inträdde nu och ställde sig bredvid kamraterna.
— Fyra och två gör sex, sade Bussy; hvar äro de andra?
— De vänta utanför dörren, svarade Monsoreau.
Diana föll på knä, och huru mycket hon än bemödade sig att kväfva sina snyftningar, hörde Bussy dem dock. Han kastade en hastig blick först på henne och sedan på grefven.
— Min bäste grefve, sade han, sedan han ett ögonblick betänkt sig, ni vet, att jag är en man af heder.
— Ja, svarade Monsoreau, ni är en man af heder på samma sätt, som frun där är en ärbar kvinna.
— Godt, min herre, detta är skarpt, men förtjänt, och alltsammans skall gäldas. Men i morgon har jag en affär med fyra ädlingar, dem ni känner, och som de ha företrädet, så anhåller jag att i afton få draga mig tillbaka, i det jag gifver er mitt hedersord på att ni sedan skall få möta mig hvar ni behagar.
Monsoreau ryckte på axlarna.
— Hör på, sade Bussy, jag svär vid Gud, att, sedan jag stridt med herrarne Schomberg, Quélus, Maugiron och d'Epernon, jag sedan tillhör er. Om de döda mig, nå, då är ni hämnad genom deras hand; men om jag åter dödar dem, skall ni få tillfälle att själf hämnas.
Monsoreau vände sig till sitt folk.
— Hurtigt framåt, mina tappre! ropade han.
— Aha, jag bedrog mig! sade Bussy; det är då ej fråga om en duell, utan om mord.
— Som ni behagar.
— Ja, jag ser, att vi bedragit oss på hvarandra; men akta er, akta er; hertigen af Anjou kan illa upptaga saken.
— Det är likväl han, som skickat mig.
Bussy ryste, Diana lyfte klagande sina händer mot höjden.
— Om så är, svarade Bussy, så är det till Bussy ensam jag vädjar. Hållen er tappert, kämpar!
Och i en handvändning slog han omkull bönstolen, drog upp den på bordet och kastade där ofvanpå en stol, så att han inom en sekund hade uppställt ett slags mur emellan sig och sina fiender. Denna rörelse hade varit så hastig, att den ur bössan afskjutna kulan endast träffade bönstolen, där den fastnade; under tiden slog Bussy omkull ett präk-
