276
tigt bord från Frans I:s tid och ökade därmed sin förskansning.
Diana, som nu stod undangömd för de anfallande, förstod, att hon endast genom sina böner kunde bistå sin älskare: hon bad således innerligt. Bussy kastade en blick, först på henne och sedan på sin improviserade förskansning, och sade:
— Framåt nu! Men min värja sticks: akten er!
Uppmanade af Monsoreau, gjorde banditerna en rörelse mot lejonet, som väntade dem med brinnande blickar; den ene af dem utsträckte till och med handen mot bönstolen för att draga ned den, men innan ännu hans hand hade vidrört den skyddande möbeln, uppreste Bussy hans arm från handlofven ända till axeln.
Mannen uppgaf ett skri och raglade till fönstret.
Bussy hörde nu hastiga steg i korridoren och fruktade, att han befann sig mellan tvenne eldar. Han ilade till dörren för att skjuta för reglarna, men innan han hann fram, öppnades den. Bussy tog ett steg tillbaka för att sätta sig till motvärn, både mot sina förra och mot de nykomna fienderna.
Tvenne män störtade in genom denna dörr.
— Ack, älskade husbonde, ropade en välbekant röst, komma vi för sent?
— Remy! utropade Bussy.
— Jag tror, skrek den andra rösten, att man här håller på att mörda?
— Bussy igenkände denna röst och uppgaf ett anskri af glädje.
— Saint-Luc!
— Jag själf, min vän.
— Aha! sade Bussy; jag tror nu, min bäste herr Monsoreau, att ni gör bäst uti att låta oss gå, ty om ni ej nu stiger ur vägen, så kommer vi att gå öfver er kropp.
— Tre man hit! skrek Monsoreau.
Tre nya banditer visade sig på balkongen.
— Kors jag tror, att det är en hel armé! sade gäckande Saint-Luc.
— Store Gud, beskydda honom! bad Diana.
— Eländiga! skrek Monsoreau och skyndade fram för att slå henne.
Men Bussy såg denna rörelse, och vig som en tiger, hop-
