pade han med ett enda skutt öfver förskansningen; hans värja mötte Monsoreaus och träffade denne vid halsen, men aftåndet var för långt, och öfverhofjägmästaren slapp undan med en skråma.
Fem man störtade nu öfver Bussy; en af dem föll genast för Saint-Lucs värja.
— Framåt! ropade Remy.
— Nej, Remy, sade Bussy, tag och för bort Diana.
Monsoreau uppgaf ett rytande och ryckte pistolen från en af de närmast stående.
Remy tvekade.
— Men ni då? invände han.
— För bara bort henne, för bort henne! skrek Bussy; jag anförtror henne åt dig.
— O, min Gud! mumlade Diana, o Gud, bistå honom!
— Kom, min fru, sade Remy.
— Aldrig, nej aldrig skall jag öfvergifva honom!
Remy upplyfte henne i sina armar.
— Hjälp, Bussy! skrck Diana, hjälp!
Den arma kvinnan yrade; hon förmådde ej mer skilja väu ifrån fiende.
— Gå, gå, svarade Bussy; jag skall sedan komma till dig.
— Ja, ja, tjöt Monsoreau, det tror jag nog.
Ett skott aflossades nu.
Bussy såg Remy vackla, kröka sig och falla, i det han drog Diana med sig i fallet. Bussy uppgaf ett ångestrop.
— Det var ingenting, stammade Remy; det var jag, som fick kulan; hon är räddad.
I samma ögonblick Bussy vände sig om, kastade sig tre män öfver honom; men Saint-Luc störtade mellan Bussy och de tre karlarne; en af dem föll. De tvenne andra ryggade tillbaka.
— Saint-Luc! bad Bussy, Saint-Luc, vid den, du älskar, besvär jag dig att rädda Diana!
— Men du?
— Jag är en man.
Saint-Luc skyndade nu till Diana, som rest sig upp på sina knän, fattade henne i sina armar och försvann med henne genom dörren.
— Hitåt! skrek Monsoreau, hitåt I, som ären i trappan!
— Ha, skurk! Ha, fege usling! röt Bussy.
Monsoreau drog sig undan bakom sina män.
