278
Bussy gjorde ett par utfall; i det första genomborrade han ett hufvud. i det andra geomborrade han ett bröst.
— Det där ger oss litet bättre utrymme, sade han, i det han återvände bakom sin förskansning.
— Fly! mumlade Remy, fly, nådig herre!
— Jag fly för mördare! ropade Bussy, och i det han lutade sig öfver den unge mannen, hviskade han:
— Diana måste räddas; men säg, Remy, hvar är du sårad?
— Akta er, sade Remy, akta er!
Fyra män instörtade nu verkligen genom dörren till trappan. Bussy fann sig instängd på tvenne håll. Men han ägde endast en tanke:
— Diana ropade han, Diana!
Och utan att förlora en sekund störtade han i detsamma mot dessa fyra män, af hvilka tvenne föllo, den ene sårad, den andre död. Därefter, då Mousoreau nalkades, drog han sig åter tillbaka bakom sin förskansning.
— Skjut för reglarna, ropade Monsoreau, och vrid om nyckeln; vi ha honom fast!
Genom en sista ansträgning hade Remy emellertid släpat sig fram till Bussys fötter och ökade genom sin kropp förskansningen.
Det uppstod ett ögonblicks paus.
Med sviktande knän, med kroppen tryckt intill väggen, med armen böjd och värjspetsen sänkt, stod Bussy och blickade omkring sig.
Sju män lågo på golfvet, nio återstodo att bekämpa.
Bussy räknade dem i ett enda ögonkast. Men när han såg nio värjor blixtra, när han hörde Monsoreau uppmuntra sina män, när han kände sina fötter slinta i blod, så föreföll det denne tappre hjälte, som aldrig känt fruktan, det föreföll honom, som stode dödens bild där hotande och vinkade honom med sitt hemska grin.
— Af nio, tänkte han, skall jag väl ännu döda fem, men de fyra andra skola döda mig. Mina krafter kunna räcka ännu tio minuter. Välan! Under dessa tio minuter vill jag göra, hvad ingen människa hvarken gjort eller kommer att göra.
Sedan han ryckt af sig kappan och lindat den om vänstra armen som sköld, störtade han fram midt i rummet, liksom hade det varit honom ovärdigt att längre strida under någon
