betäckning. Där mötte han en mängd af svärd, mellan hvilka hans klinga slingrade sig som en huggorm; tre gånger hade han banat sig väg, tre gånger hade han träffat, och en ljum blodström rann utåt hans klinga ned på hans handlofve. Under tiden hade han parerat tjugu förtviflade stötar; hans kappa var sliten i trasor.
Mördarne ändrade operationssätt, då de sågo tvenne falla och den tredje draga sig tillbaka; de upphörde att begagna sina värjor; somliga angrepo honom med slag af musköterna, andra afsköto sina pistoler, dem de ännu ej aflossat, och hvilkas kulor han hade den skickligheten att undvika antingen genom att kasta sig åt sidan eller böja sig ned. I denna afgörande stund tycktes hans varelse ha blifvit mångdubblad, ty han ej allenast såg, hörde och handlade, utan han utgissade äfven sina fienders hemligaste tankar.
Det föll honom nu in, att om han dödade Monsoreau, vore det slut på striden; han sökte honom således bland sina mördare; men denne, lika lugn, som Bussy var ifrig, nöjde sig med att ladda pistolerna åt sitt folk eller aflossade dem bakom sina slagskämpar.
Men det var lätt för Bussy att bana sig väg; han kastade sig in midt ibland banditerna, hvilka veko undan för honom, så att han snart befann sig ansikte mot ansikte med Monsoreau, som siktade och tryckte af ett skott; kulan träffade Bussys klinga och bräckte den två tum ofvanför fästet.
— Afväpnad! ropade Monsoreau, afväpnad!
Bussy retirerade ett par steg och upptog i detsamma sin afbrutna klinga. Inom en sekund höll han den åter, omlindad med sin näsduk, i handen.
Striden började nu å nyo och erbjöd det sällsynta skådespelet af en ensam, nästan afväpnad man, som skrämde sex väl beväpnade och hade till värn en vall af tio lik.
Kampen blef nu rysligare än någonsin; medan Monsoreaus folk kastade sig öfver Bussy, hopsamlade den förre, som anade den unge mannens önskan att finna ett nytt vapen, alla dem, han kunde åtkomma. Bussy var omringad; den slöa, sönderslagna, halfva klingan vacklade i hans hand; tröttheten började göra hans arm stel, och han såg sig förtviflad omkring, då hastigt en af kropparna vid hans fötter fick lif, reste sig på knä och räckte honom en oskadad värja.
