sträckt bland liken, reste sig nu i sin tur och stötte en knif i hans knäveck.
Den unge mannen uppgaf ett skri, sökte omkring sig efter en värja, och den första, han fann, stötte han så våldsamt i öfverhofjägmästarens bröst, att den genomborrade honom och fastnaglade honom vid golfvet.
— Ha! ropade Bussy, ej vet jag, om jag skall dö här, men åtminstone har jag sett dig göra det.
Monsoreau ville svara, men uppgaf i det samma sin sista suck.
Bussy släpade sig nu till korridoren; blodet frustade ur knäet och låret; han kastade ännu en sista blick omkring sig.
Månen framträdde i det samma ur en sky, och dess strålar föllo in uti denna af blod öfversvämmade kammare; månstrålarna återspeglades i rutorna, försilfrade de af värjor sönderhuggna, af kulor genomborrade väggarna och belyste dessa bleka ansikten, som ännu i döden bibehållit mördarens hemska, hotande uttryck.
Då Bussy såg detta slagfält, af honom besådt med döda, intogs han, ehuru han var sårad och döende, af ett sublimt högmod. Som han rätteligen sagt, hade ingen annan människa kunnat göra hvad han nu gjort. Det återstod honom att fly, att rädda sig; nu kunde han fly, ty han lämnade endast lik efter sig.
Men allt var ej ännu öfverståndet för den unge hjälten. Då han kom ut i trappan, blänkte vapen på gården; en kula hven och träffade honom i axeln. Äfven gården var besatt med folk.
Han kom då ihåg det lilla fönstret, genom hvilket Diana skulle åse duellen, och så skyndsamt han förmådde, släpade han sig åt denna sida.
Fönstret stod öppet. Bussy stängde och reglade dörren bakom sig, sedan steg han med svårighet upp i fönstret, satte sig grensle där och tänkte försöka hoppa ned på andra sidan om det nedanför varande järngallret.
— O, jag har icke styrka! mumlade han.
I detta ögonblick hörde han steg i trappan; det var en ny trupp, som kom.
Bussy saknade nu förmåga att försvara sig; han samlade alla sina krafter, hjälpte sig med den hand och den fot, han ännu kunde begagna, och störtade sig ned. Men då
