282
han nådde marken, halkade hans fot på en sten, ty hans sulor voro slippriga af blod; han föll på gallrets hvassa järnspetsar; somliga inträngde i hans kropp, andra hakade sig fast i hans kläder, och han förblef hängande där.
I detta ögonblick tänkte han på den ende vän, som återstod honom i världen, och han ropade: Saint-Luc! Saint-Luc! Hitåt!
— Ah! Är det ni, herr de Bussy? svarade en person, som hållit sig gömd i en trädgrupp.
Bussy ryste; denna röst var ej Saint-Lucs.
— Saint-Luc! ropade han å nyo; kom! Frukta ingenting för Diana. Jag har dödat Monsoreau.
Han hoppades, att Saint-Luc var i grannskapet och att han skulle komma vid denna underrättelse.
— Ah! Är Monsoreau dödad? sade en annan röst.
— Ja.
Bussy såg tvenne maskerade personer komma fram ur trädgruppen.
— I Guds namn, mina vänner, ropade han, hjälpen en ädling, som ännu kan räddas, om I viljen bistå honom!
— Hvad besluter ni, nådig herre? hviskade den ene.
— Oförsiktige! svarade den andre.
— Nådig herre! ropade Bussy, som hört hvad de hviskat: så mycket hade det förtviflade i hans belägenhet skärpt hans hörselorganer, — nådig herre! Befria mig, och jag förlåter er, att ni förrådt mig.
— Hör du? återtog den ene af de maskerade.
— Hvad befaller ni? genmälte den andre.
— Att du befriar honom …
Därefter tillade han med ett löje, som masken dolde: — från hans lidande …
Bussy vände hufvudet åt den sida, hvarifrån den gäckande rösten hördes.
— Jag är förlorad! mumlade han.
I det samma sattes mynningen af en bösspipa framför hans bröst, och skottet smällde af.
Bussys hufvud sänktes mot hans axel, hans armar sträcktes mot marken.
— Förbannelse öfver dig, mördare! suckade han.
Därefter uppgaf han andan, i det han uttalade Dianas namn.
