Hans blod neddroppade från gallret på den af de maskerade, som blifvit kallad: nådig herre.
— Är han död? ropade flere karlar, hvilka, sedan de slagit in dörren, nu syntes i fönstret.
— Ja, svarade Aurilly; men flyn nu, go’ vänner, ty betänken, att hertigen af Anjou var grefve Bussys vän och beskyddare.
Karlarne önskade ingenting högre; de försvunno genast.
— Gå nu upp, Aurilly, sade hertigen, och kasta ned Monsoreaus kropp åt mig genom fönstret.
Aurilly skyndade upp och sökte reda på öfverhofjägmästarens lik, som han släpade fram till fönstret och kastade ned. I fallet nedstänkte den liflösa kroppen hertigens kläder med blod.
Frans letade under den dödes jacka och fann den af hans furstliga hand undertecknade akten.
— Det var, hvad jag sökte, sade han; vi ha nu ingenting mer här att göra.
— Än Diana? frågade Aurilly.
— Åh, min kärlek till henne är förbi, och som hon ej känt igen oss, så kan man släppa både henne och Saint-Luc lösa nu; de kunna gå, hvart de vilja.
Aurilly försvann.
— Jag blir ej konung den här gången heller, mumlade hertigen i det han ref sönder akten i tusen bitar. Men jag blir ej heller den här gången halshuggen för högförräderi.
53.
Gorenflot nära att bli hängd.
Sammansvärjningen var från början till slut en verklig komedi; schweizergardet, som blifvit placeradt vid mynningen af denna intrigflod, äfvensom franska gardet, hvilket blifvit ställdt vid dess utlopp och där spänt sina nät för att fånga de högättade förrädarne, fingo ej ens sikte på någon af de obetydligaste, emedan alla hade flytt genom hvalfvet.
De sågo som sagdt är, icke till någon människa, hvilket
