ma de! Jag är dödens barn. O, min gode, nådige herr Chicot, bistå mig!
Den tjocke munken dignade förfärad ned.
— Stig upp, sade Chicot.
— Förlåter ni mig?
— Vi få se.
— Ni har slagit mig så mycket, att det kan vara nog därmed.
Chicot utbrast i ett skallande löje; den arme munken var så förbryllad, att han trodde sig ha fått de rapp, Mayenne erhållit.
— Ni skrattar, gode herr Chicot! sade han.
Ja, visst skrattar jag, ditt kräk!
— Jag får då lefva?
— Det beror inte af mig, det beror af konungen, som ensam har rätt öfver lif och död.
I detta ögonblick skingrades mörkret af ett klart fackelsken, som belyste en hop dragna svärd, hvilka snart omgåfvo de bägge vännerna.
— Ack, Chicot min käre Chicot! ropade konungen; hvad det var roligt att få återse dig!
— Hör ni, gode herr Chicot, hviskade munken; den store monarken gläder sig åt att få se er igen.
— Nå, än se'n då?
— I sin glädje skall han icke neka er något; bed honom således om min benådning.
— Skall jag bedja den nedrige Herodes?
— O, tyst, tyst, bäste herr Chicot!
— Nå, sire, frågade Chicot, i det han vände sig om, hur många har ni fått fatt?
— Inte en enda, sade Crillon. De förrädarne måtte haft någon hemlig utgång.
— Men du har väl sett dem, du? frågade konungen.
— Visst har jag sett dem.
— Alla?
— Från den förste till den siste.
— Jag, fattig, syndig människa … mumlade Gorenflot.
— Och du har väl känt igen dem också?
— Nej, sire, blott en enda, och det var ändå inte på anletsdragen.
— Hvem var det?
— Mayenne.
