292
Ett ögonblick därefter inträdde hertigen; han var mycket blek; Crillon följde honom och bar hans värja.
— Hvar har ni funnit honom? frågade konungen med en ton, liksom hade hertigen ej varit närvarande.
— Sire, svarade Crillon, hans höghet var icke hemma; men ett ögonblick efter sedan jag på ers majestäts befallning omringat hans palats, återkom hans höghet och lät utan motstånd arrestera sig.
— Det var rätt lyckligt, det, svarade konungen med förakt.
Därefter vände han sig till prinsen och frågade:
— Hvar var ni?
— Hvar jag än hvar, sire, svarade hertigen, så var säker på, att jag tänkte på er.
— Det anade jag just, sade Henrik, och ert svar bevisar, att jag haft rätt att å min sida äfven tänka på er.
Hertigen bugade sig lugnt och vördnadsfullt.
— Låt höra, hvar var ni? fortfor konungen, i det han gick fram till sin bror. Hvad gjorde ni, medan man arresterade era medbrottslingar?
— Mina medbrottslingar?
— Ja, era medbrottslingar.
— Ers majestät är illa underrättad.
— Ha, min herre, denna gång skall ni ej undslippa mig; er brottsliga bana är slutad. Ni kommer icke heller denna gång att efterträda mig.
— Sire, sire, värdes lugna er; det är någon, som uppretat er mot mig.
— Usling! ropade Henrik, utom sig af vrede, du skall hungra ihjäl i en af Bastiljens djupaste hålor.
— Jag afvaktar ers majestäts befallningar och välsignar dem, skulle de än bringa mig döden.
— Säg, skrymtare, hvar var ni? återtog konungen.
— Sire, jag räddade ers majestät och arbetade för er regerings ära och lugn.
— Hvad! utbrast konungen häpen, er djärfhet är verkligen exempellös!
— Kors! sade Chicot, i det han kastade sig baklänges i stolen, berätta oss det, min prins; det skall bli roligt att höra.
— Sire, återtog hertigen, jag skulle genast sagt ers majestät det, om ni behandlat mig som broder; men då jag
