— Du har rätt, Chicot; jag hade bort sätta honom på Bastiljen.
— Sade jag dig ej, min son, att du gjorde orätt i att tala vid honom?
— Ja, jag lät narra mig af hans säkra hållning och af påståendet om den tjänst, han gjort mig.
— Ännu ett skäl att misstänka honom. Låt oss skynda tillbaka, min son.
— Redan voro alla på fötter i Louvren. De unga ädlingarne voro de förste, som vaknat.
Då kungen och Chicot anlände, varseblefvo de genast d'Epernon, som låtit ställa en slipsten midt i dörren till de unga ädingarnes gemensamma rum och som bäst höll på att slipa sin värja.
— Och du säger, Chicot, att han ej är en Bayard i tapperhet! yttrade kungen.
— Nej, jag påstår bara, att han är en skärslipare, svarade likgiltigt Chicot.
D'Epernon blef Henrik varse och ropade: konungen!
Oaktadt det beslut, Henrik fattat, och det han i alla fall ej haft styrka att vidblifva, inträdde han nu i rummet.
Som vi redan sagt, visade Henrik ofta både majestät och stor själfbehärskning. Hans lugna, nästan småleende drag förrådde i detta ögonblick ingalunda hans hjärtas känslor.
— God dag, mina herrar! sade han; jag finner er som bäst sysselsatta med förberedelser, ser jag.
— Ja, Gud vare lof, sire! svarade Quélus.
— Ni ser dyster ut, Maugiron.
— Sire, som ni vet, är jag mycket vidskeplig, och som jag haft svåra drömmar, så söker jag styrka mig med en droppe spanskt vin.
— Min vän, svarade konungen, man måste komma ihåg … jag talar nu efter Miron, som är en stor läkare … man måste komma ihåg, säger jag, att drömmarna bero af den föregående dagens intryck, men alldeles icke ha afseende på den kommande dagens händelser.
— Också, sire, sade d'Epernon, ser ni mig redan sysselsatt med tillrustningar, och fastän äfven jag haft svåra drömmar, så är ändock min arm stark och min blick klar.
Därpå gjorde han ett utfall mot väggen, som han gaf en rispa med sin nyslipade värja.
