— Nu tror jag, att tiden är inne, sade konungen, som ej längre kunde dämpa sin sinnesrörelse.
— Sire, skola vi ej få njuta glädjen af er åsyn för att fäkta med så mycket större mod? frågade Quélus.
— Nej, det vore opassande, svarade konungen; det måste heta, att I duelleren, utan att någon vet det och utan att jag gifvit min tillåtelse därtill; låt oss ej gifva något utseende af högtidlighet åt denna strid, utan må man tro den vara en följd af enskild ovänskap.
Därefter afskedade dem Henrik med en majestätisk åtbörd; men när de voro ur sikte, när han ej mer hörde slamret hvarken af deras sporrar eller af harnesken, som de beväpnade stallknektarne buro, mumlade han: O, min Gud! … och sjönk ned i en länstol.
— Men jag, sade Chicot, jag vill bevista denna duell; jag vet ej, hvarför jag tror, att någonting besynnerligt tilldragit sig med d'Epernon.
— Du lämnar mig, Chicot? sade konungen med klagande röst.
— Ja, ty om någon af dem ej gör sin plikt, så vill jag vara där för att intaga hans plats och strida för min konungs ära.
— Gå då.
Konungen gick därefter in i sitt rum, lät stänga till fönsterluckorna och befallde, att tystnad skulle råda i slottet. Till Crillon, som hade reda på duellen, sade han:
— Om vi segra, Crillon, skall du komma in och säga mig det; men om vi besegras, skall du slå tre slag på min dörr.
— Ja, sire, svarade Crillon.
56.
Bussys vänner.
Om konungens vänner tillbragt natten i en lugn sömn, så hade hertigens af Anjou äfvenledes tagit samma försiktighetsmått. De tillbragte natten hos Antraguet, hvars hus blifvit utsedt till mötesplats, emedan det låg närmast stridsplatsen.
På slaget tre, således då konungens vänner ännu knappt
