— Ingen svarar oss, sade Ribeirac; men för tusan, hvarför står då stegen där?
— Hvad gör du här? ropade Livarot åt trädgårdsmästaren; är det du, som rest upp stegen?
— Gud bevare mig! svarade han.
— Hvad menar du?
— Se dâ dit upp!
Alla tre blickade nu uppåt.
— Blod! ropade Ribeirac.
— Ja, blod, upprepade trädgårdsmästaren.
— Porten har blifvit inslagen, sade Antraguets page.
Antraguet klättrade genast uppför stegen. Då han kom upp på balkongen, såg han in i rummet.
— Hvad ser du? frågade de andra, som sågo honom blekna och vackla.
Ett fasans rop var hans enda svar.
Livarot klättrade nu äfven upp.
— Lik! död, död, öfverallt! ropade den unge mannen.
Bägge två inträdde nu i rummet. Ribeirac stannade nedanför stegen, betagen af häpnad. Under tiden hade trädgårdsmästaren genom sina rop ditkallat alla förbigående.
Rummet bar öfverallt spår efter nattens förfärliga strid. Fläckar eller rättare sagdt strömmar af blod betäckte golfvet. Tapeterna voro söndertrasade af värjstyng och pistolskott; sönderslagna möbler summo tillika med klädesplagg och människolemmar i den rysliga blodmassan.
— O, Remy! Den arme Remy! ropade Antraguet.
— Är han död frågade Livarot.
— Han är redan iskall, svarade Antraguet.
— Ett helt röfvareband måtte ha huserat här, skrek Livarot.
I detta ögonblick märkte Livarot den öppna dörren, och äfven åt denna sida visade blodspår, att striden sträckt sig ännu längre; han följde denna förskräckliga vägledning och kom till trappan. Gården var tom och öde. Emellertid hade Antraguet, i stället för att föja honom, gått in i nästa rum; öfverallt var blod. Han skyndade till fönstret, lutade sig ut, och hans förfärade blickar irrade omkring i den lilla trädgården. På järngallret hängde ännu den olycklige Bussys stela, af blod nedsölade kropp.
